Erik Ardelius · Fotograf

Byn som vägrade dö

För ett par år sedan såg det mörkt ut i den värmländska skogsägarbyn Ransbysätter. Befolkningen åldrades och inga barn föddes. Om inget gjordes skulle den dö ut. Det här är berättelsen om byn som blev landsbygdens föredöme.
Text & bild: Erik Ardelius

_ea12556-ny

Det är torsdag förmiddag i Ransbysätter. På grusvägen upp mot bygdegården, byns gamla skola, bryter en vit Volvo 740 med baksätet lastat med nyskördad sallad den lugna förmiddagslunken. För tjugofem år sedan var det nog inte många som trodde att det skulle komma krögare hit för att köpa grönsaker. Få tänkte nog att man skulle kunna få nybakat bröd från ett lokalt bageri på morgnarna, med mjöl från en lokal mjölnare. Ingen trodde att byn med ett trettiotal hushåll i en dalgång mellan Torsby och Sunne i Värmland skulle besökas av ministrar, landsråd och biskopar. Förutom en.

När Lennart Svahn cyklade förbi skylten ”Välkommen till Gröna dalen” säger han att det var så vackert att han grät. Kanske var det med blicken hos en nykär. Lennart Svahn såg en friluftsscen med fartfyllda framträdanden där andra såg snåriga buskage. Han såg en väg in i byn där andra såg en utväg.

– Han blev idiotförklarad direkt, säger Sven Emilsson, ordförande i Ransbysätters bygdeförening.

Sven Emilsson vrider om nyckeln till bygdegården, byns samlingspunkt och platsen där framgångssagan tog fart, och kliver in i det renoverade köket. Han tar stolta kliv in i det stora mötesrummet, förbi tavlan med byns hedersmedlem Chief Oren Lyon, från Nordamerika, och upp för trappan till den nyrestaurerade övervåningen inredd med träningsmaskiner, vävstolar och TV för gemensamma travkvällar.

För tjugofem år sedan regnade det in här. Kommunen hade bestämt sig för att sälja huset till någon privatperson när den nybildade bygdeföreningen erbjöd sig att köpa det. Hundra kronor fick de betala, efter att ha ställt ett motkrav att kommunen först skulle laga taket.
– Jag tror att kommunalråden som kommer förbi här på besök i byn i dag tycker att det var en väl investerad hundralapp, säger Sven Emilsson.

Antalet som bor i Ransbysätter har hållit sig stadigt på cirka sextio personer genom åren. Det är inte unikt för en mindre bygd att behålla sin befolkning, men långt ifrån det vanliga. Enligt statistik från Eurostat är Sverige det land i Europa där urbaniseringen, och flykten från landsbygden, går snabbast.

_ea16113-ny
_ea12506-ny

En by full av tusenfotingar

I ett av husen bredvid bygdegården bor Lennart Svahn. I ett spann mellan sjungande och släpande säger han på den djupaste värmländskan att det byn är känd för är gemenskapen. Att det är det som fått folk att flytta tillbaka.

– Lyser det inte uppe hos Vera på mörrån klockan åtta går vi och kollar så att det inte hänt något, säger Lennart Svahn.

Han tror inte att själva platsen Ransbysätter är unik på något sätt. Det Lennart Svahn gång på gång återkommer till är att de letar efter möjligheter; vad som kan gå att göra i byn. Och kreativiteten är det ingen brist på. Här finns en smed, en byggentrepenad, och en turistguide. Här finns ekologiska mjölnare och en bagare. Flera driver jordbruk, en har en webshop, en annan bygger mobil- och ipadspel för barn, och tre stycken, varav Lennart Svahn är en, har ett vattenkraftverk som säljer ström på elbörsen. I Ransbysätter finns i dag ungefär lika många företag som hushåll. Och varje sommar i juli hålls Gröna dalen-veckan som redan första året i början på 90-talet lockade 2 500 personer.

– Vi brukar kalla oss tusenfotingar. Det är den inställningen, att hela tiden leta efter möjligheter, hela byn andas, säger Lennart Svahn. Kolla bara på Timmy som är tio år gammal. Han har köpt sig en begagnad gräsklippare och klipper de äldres gräsmattor mot ersättning.

_ea12204-ny

Förr i tiden var skogen kanske den absolut viktigaste näringen i byn. Utgifterna var mindre och det skogen gav räckte, i alla fall i större utsträckning. I dag ligger det gamla sågverket i träda. Men fabrikslokalens urblekta träfasad och den gamla barkstugan, nu ombyggt till galleri, vittnar om en annan tid då byn gått bra.

_ea12273-ny
_ea12356-ny

– Sedan urminnes tider har det varit så på bygden, skog och jord. I dag är skogen mer ett tillskott och en reserv om det skulle gå dåligt, säger Lennart Svahn.

Från innerstadbalkong till självhushåll

En bit ner från bygdegården bor Debbie och Alexis. Via en nästan årslång cykelsemester genom Island, Sverige och Norge hittade de två britterna till slut in på den drygt sju kilometer långa grusvägen till Ransbysätter. Nu har de bott här i sex år och är mer eller mindre självförsörjande på mat och el. Gården är full av odlingsrader med allt från broccoli och bondbönor till grönkål och potatis. I växthus och odlingstunnlar växer vattenmelon och koriander.

– Jag brukar tävla med min mamma om vem som kan skörda tomater först. Och trots att hon både planterar före och har mer solljus i England vinner jag alltid. Jag skämmer bort dem, säger Debbie.

Den här tiden på året är det inte många timmar på dagen de får vila. Innan vintern är tillbaka ska jordkällaren vara full, det lammkött som inte säljs i byn, ska tryckkokas och förvaras, och hobbithuset som ska hyras ut nere vid deras campingplatser vid björkälven ska stå klart. Trots det vill de utöka sin verksamhet.

– Tanken är att starta en introduktionskurs till självhushåll, säger Debbie.

I kursen ska man lära sig djurhållning, matkonservering, öl- och vinproduktion och enklare byggnadsarbeten relaterade till gårdslivet. En familj som redan börjat suga i sig av kunskapen är grannarna Sirpa Kallio och Bisser Stoyanov. Från att tidigare ha odlat tomat- och chiliplantor på balkongen i Göteborg bor dem nu i byn för att bli självförsörjande och få ett lugnare liv.

– Det har varit en del prövningar hittills så det är otroligt hjälpsamt att ha Debbie och Alexis i närheten, Debbie har ju odlat i över tjugo år, säger Sirpa Kallio.

Sirpa och Bisser har också bidragit till den babyboom som pågår i byn. Under 2015 kommer det ha fötts tre barn i Ransbysätter. Det har inte hänt sedan 1956.

_ea12468-ny
_ea12472-ny

Med tio barn, snart elva, börjar den demografiska kartan sakteligen balanseras. Men grunden i att folk har velat, och vågat, flytta hit igen är byalaget. Det som började som ett gemensamt projekt med en bygdegård är i dag en levande bygd. Så, när den vita Volvon rullar ut ur Ransbysätter med baksätet fullt av grönsaker, är det tack vare tjugofem års sammanhållning.

 

Publicerat i Forum Sveaskog

Text_01_Forum_sveaskog_Ardelius